Potentiell BNP och resursutnyttjande

Konjunkturinstitutet beräknar potentiell BNP för att göra prognoser på den faktiska utvecklingen av BNP på längre sikt och för att göra en bedömning av resursutnyttjandet i ekonomin. Resursutnyttjandet mäts ofta med BNP-gapet som är den procentuella skillnaden mellan faktisk och potentiell BNP. Både potentiell BNP och synen på resursutnyttjandet är viktiga när stabiliserings- och strukturpolitiken analyseras.

Potentiell BNP

Med potentiell BNP avses den nivå på produktionen, och utnyttjandet av de tillgängliga produktionsfaktorerna arbete och kapital, som skulle uppnås vid konjunkturell balans. Med konjunkturell balans avses ett tillstånd i ekonomin som, om det skulle förbli varaktigt bestående, inte leder till accelererande (eller kontinuerligt fallande) löne- och prisförändringar. Med konjunkturell balans avses alltså ett tillstånd då den totala efterfrågan i ekonomin är på en nivå som är förenlig med ekonomins långsiktiga produktionskapacitet. Potentiell BNP kan inte observeras utan är resultatet av en bedömning av potentiella timmar och potentiell produktivitet.

Bild 1. Potentiell BNP och dess delar

Potentiella timmar

För att beräkna potentiellt antal arbetade timmar görs dels en bedömning av hur många som skulle vara sysselsatta vid konjunkturell balans, dels en bedömning av den potentiella medelarbetstiden för de sysselsatta. Potentiell sysselsättning bestäms i sin tur av den potentiella arbetskraften och jämviktsarbetslösheten, det vill säga arbetskraften och arbetslösheten när arbetsmarknaden är i konjunkturell balans (se bild 2).

Bild 2. Potentiellt antal arbetade timmar

Jämviktsarbetslöshet

Konjunkturinstitutets teoriram bygger på förekomsten av olika typer av friktioner på arbetsmarknaden som gör att det tar tid för arbetslösa och vakanser att finna varandra. Det gör det kostsamt för arbetsgivare att byta personal och för arbetstagare att byta jobb. Det skapar i sin tur en förhandlingssituation mellan arbetstagare och arbetsgivare, där reallönerna blir högre när det finns många vakanser men få arbetslösa, bland annat eftersom det då är mindre kostsamt för arbetstagare att byta jobb. Men ju högre lönerna blir, desto färre vakanser kommer att skapas, vilket innebär högre arbetslöshet i jämvikt. För en mer utförlig beskrivning av Konjunkturinstitutets teoriram och utgångspunkter i bedömningen av jämviktsarbetslösheten, se Lönebildningsrapporten 2021.Pdf, 1.8 Mb Pdf, 1.8 MB.. I denna teoriram beskrivs jämviktsarbetslösheten som en flödesjämvikt; jämvikt råder när flödena in i och ut ur arbetslösheten är lika stora så att arbetslösheten är konstant. Jämviktsarbetslösheten bestäms i princip endast av strukturella (i motsats till konjunkturella) faktorer genom deras påverkan på flödena in och ut ur arbetslösheten. Konjunkturen kan dock påverka jämviktsarbetslösheten via så kallade persistenseffekter, det vill säga en längre tids arbetslöshet kan påverka chanserna att få ett arbete negativt.

Potentiell arbetskraft

Den andra delen i bedömningen av potentiell sysselsättning, det vill säga potentiell arbetskraft, avser det utbud av arbetskraft som skulle finnas tillgänglig om ekonomin vore i konjunkturell balans. Utbudet av arbetskraft bestäms av tillväxten i och sammansättningen av den arbetsföra befolkningen. Dessutom uppvisar arbetskraften vanligtvis konjunkturella variationer där antalet personer i arbetskraften är fler i en högkonjunktur och färre i en lågkonjunktur. Den bedömda historiska utvecklingen av potentiell arbetskraft utgår därför från konjunkturjusterade faktiska utfall.

Potentiell medelarbetstid

Med potentiell medelarbetstid avses den arbetstid som inte över- eller understiger den som arbetstagarna skulle önskat sig vid den lönenivå som skulle ha gällt om ekonomin vore i konjunkturell balans. Bedömningen av den historiska utvecklingen av potentiell medelarbetstid utgår till stor del från den trendmässiga nivån för den faktiska medelarbetstiden.

Framskrivning av potentiella arbetsmarknadsvariabler

Framskrivningen av jämviktsarbetslösheten, potentiell arbetskraft och potentiell medelarbetstid utgår från den förväntade tillväxten i och sammansättningen av befolkningen. Framskrivningen tar också hänsyn till andra faktorer som bedöms påverka variablerna i framtiden, såsom ekonomiskpolitiska åtgärder.

Potentiell produktivitet

Potentiell produktivitet är den produktivitetsnivå som hade observerats i avsaknad av konjunkturell variation, men med den faktiska kapitalstocken (som påverkas av konjunkturella variationer). Konjunkturinstitutet prognostiserar potentiell produktivitet i näringslivet, vilket sedan vägs samman med faktisk produktivitet i offentlig sektor och hushållens icke vinstdrivande organisationer (HIO) för att skatta potentiell produktivitet för ekonomin som helhet. Den potentiella produktiviteten beror främst på kapitalstockens nivå och sammansättning, arbetskraftens sammansättning i form av exempelvis utbildningsnivå samt den teknologiska utvecklingen. Den historiska utvecklingen i den potentiella produktiviteten baseras till stor del på den trendmässiga nivån för den faktiska produktiviteten.

Nulägesbedömningen av den potentiella produktivitetsnivån görs dels med modellstöd, dels med hjälp av olika indikatorer över resursutnyttjandet som kan ge en bild av om resursutnyttjandet inom företagen i nuläget är högre eller lägre än normalt. Bedömningen av den potentiella produktiviteten anpassas därefter så att produktivitetsgapet stämmer överens med bilden av resursutnyttjandet inom företagen. På lång sikt antas den potentiella produktivitetstillväxten i näringslivet stiga i samma takt som den genomsnittliga faktiska produktivitetstillväxten från 1980 till dagsläget, justerat för sammansättningseffekter mellan branscher.

Resursutnyttjandet

Potentiell BNP används bland annat som en jämförelsenivå för att bedöma resursutnyttjandet i ekonomin. Resursutnyttjandet i ekonomin mäts ofta med BNP-gapet, vilket beräknas som den procentuella avvikelsen mellan faktisk och potentiell BNP. Ett negativt BNP-gap innebär att det finns lediga resurser i ekonomin medan att positivt gap innebär att resursutnyttjandet är högt.

Vidare kan BNP-gapet delas upp i ett arbetsmarknadsgap och ett produktivitetsgap. Arbetsmarknadsgapet visar resursutnyttjandet på arbetsmarknaden och definieras som den procentuella avvikelsen mellan faktiskt och potentiella antal arbetade timmar. Produktivitetsgapet definieras på samma sätt som den procentuella avvikelsen mellan faktisk och potentiell produktivitet och visar resursutnyttjandet inom företagen.

En uppfattning om hur resursutnyttjandet i ekonomin ser ut är viktig för att göra en bedömning av vad som är adekvat ekonomisk politik i olika lägen. Stabiliseringspolitiken har som mål att föra ekonomin mot ett normalt resursutnyttjande medan strukturpolitiken har som mål att påverka den potentiella produktionsnivån i ekonomin.

Bild 3. Olika mått på resursutnyttjandet