Skillnad mellan scenario och prognos

Konjunkturinstitutets bedömning av utvecklingen de kommande ca två åren är en prognos, medan beskrivningen av utvecklingen därefter är ett scenario. Med prognos avses här ett försök att förutsäga den mest troliga utvecklingen för ett antal variabler, inklusive konjunkturvariationer. Med scenario avses här en konsistent beskrivning av den makroekonomiska utveckling som kan förväntas givet att ett antal centrala, men samtidigt förenklade, antaganden är uppfyllda.

Att dra en skiljelinje mellan prognoser och scenarier efter ungefär två år liknar det arbetssätt som förekommer exempelvis vid OECD, IMF och EU-kommissionen. Det huvudsakliga skälet till att inte försöka göra prognoser med en längre horisont är att osäkerheten blir för stor, det är svårt att bedöma hur konjunkturen utvecklas på mer än ett till två års sikt.

Till skillnad från prognoserna baseras scenarierna på ett antal centrala, men samtidigt förenklade, antaganden. Som framgår nedan innebär dessa antaganden bland annat att de mål som anges i de finans- och penningpolitiska ramverken förutsätts uppfyllas under scenarioperioden, trots att så inte alltid har varit fallet historiskt.

Den makroekonomiska utvecklingen i scenariot är därför inte nödvändigtvis den mest sannolika. I stället är det huvudsakliga syftet med scenariot att utgöra en utgångspunkt för policyanalys baserad på alternativa beräkningar av makroekonomisk och offentligfinansiell utveckling den kommande tioårsperioden.

Eftersom scenariot baseras på transparenta antaganden kan alternativa scenarier beräknas genom att ändra ett eller flera av de antaganden som huvudscenariot baseras på.

Antaganden i scenariot

1. Eftersom framtida störningar är svåra att förutspå både till storlek och karaktär antas att inga nya störningar drabbar ekonomin under scenarioperioden. BNP-gapet går därmed mot noll i scenariot.

Historiskt har dock BNP-gapet, såsom Konjunkturinstitutet beräknar det, i genomsnitt varit ca –1 procent, vilket beror på ekonomins tendens till asymmetrisk anpassning till störningar. I verkligheten kommer störningar att ske även under scenarioperioden, och dessa kommer sannolikt att medföra att BNP-gapet även framöver i genomsnitt kommer att vara negativt. Det är därför sannolikt att såväl BNP, sysselsättning, inflation som räntor i snitt blir något lägre än i Konjunkturinstitutets scenario. (Ett mer negativt BNP-gap medför generellt lägre sysselsättning, inflation och styrränta).

2. Scenariot baseras på antagandet att finans- och penningpolitiken kommer att bedrivas i linje med respektive ramverk. Det innebär att finanspolitiken antas uppfylla överskottsmålet på längre sikt i scenariot. Historiskt har dock inte överskottsmålet uppnåtts: det finansiella sparandet uppgick i genomsnitt till 0,4 procent av BNP perioden 2000–2015 jämfört med målsatta 1 procent. (År 2019 sänktes målet till en tredjedels procent av BNP).

Vidare antas penningpolitiken bedrivas så att inflationsmålet uppnås och inflationen därefter uppgår till målsatta 2 procent. Historiskt har dock inflationsmålet inte alltid uppnåtts.

Ett ytterligare antagande om penningpolitiken är att styrräntan successivt återgår till sin neutrala nivå under scenarioperioden. Denna nivå baseras på en skattning av den neutrala realräntan och antagandet att inflationsmålet uppfylls.

3. Scenariot baseras slutligen på ett antal makroekonomiska antaganden:

  • SCB:s senast framtagna befolkningsprognos och Migrationsverkets senaste prognos för flyktinginvandringen ligger normalt till grund för den demografiska utvecklingen i scenariot.
  • Utvecklingen av BNP på längre sikt är i huvudsak utbudsbestämd. Den baseras på den antagna framtida produktivitetstillväxten, den antagna demografiska utvecklingen samt antagandet att nuvarande skillnader i arbetskraftsdeltagande och sysselsättningsgrad bland olika grupper på arbetsmarknaden i huvudsak består.
  • Offentlig konsumtion och transfereringar utvecklas med hänsyn till demografin i enlighet med ett bibehållet offentligt åtagande. Det innebär bland annat oförändrad personaltäthet i offentligt finansierade verksamheter samt ersättningar i socialförsäkringssystemen som höjs i takt med prisutvecklingen.