Kvinnors och mäns arbetsutbudspreferenser

Med hjälp av en strukturell arbetsutbudsmodell beräknas hur kvinnor och män med olika familjesituation reagerar på jobbskatteavdraget. Studien indikerar att ensamboende kvinnor utan barn är den grupp som ökar sitt arbetsutbud mest som följd av jobbskatteavdraget.

Den svenska regeringen har under de senaste åren genomfört ett antal förändringar av skattesystemet i syfte att öka de ekonomiska drivkrafterna för arbete. I denna uppsats formuleras en statisk strukturell diskret arbetsutbudsmodell i syfte att undersöka i vilken omfattning dessa förändringar har påverkat individers vilja att arbeta och hur förändringarna skiljer mellan olika hushållskategorier och mellan kvinnor och män.

Studien inleds med att skatta löneelasticiteter för olika grupper, för att i ett andra steg skatta jobbskatteavdragets effekt på arbetsutbud och disponibel inkomst för de olika grupperna.

Resultaten antyder att nivån på löneelasticiteterna skiljer sig ganska mycket mellan män och kvinnor och nivån tenderar att vara större för ensamstående och mindre för sammanboende. Dessa resultat har direkt bäring på hur mäns och kvinnors arbetsutbud reagerar på jobbskatteavdraget.

Ensamstående kvinnor ökar sitt arbetsutbud med 2,2 procent som en följd av jobbskatteavdragets fyra steg. Motsvarande effekt på ensamstående mäns arbetsutbud uppgår till 1,3 procent.

För sammanboende är effekten på arbetsutbudet mycket lägre, och dessutom i någon mån relaterad till huruvida det finns barn i hushållet eller ej. Sammanboende kvinnor med barn ökar sitt arbetsutbud med 0,9 procent medan motsvarande siffra för männen uppgår till 0,5 procent.

För sammanboende kvinnor utan barn är arbetsutbudseffekten lika stor som för hushåll med barn. För sammanboende män utan barn är dock effekten något större och uppgår till drygt 0,7 procent.