2018-12-07

Automatiska stabilisatorer 1998-2018

Automatiska stabilisatorer 1998–2018

Konjunkturinstitutet har fått i uppdrag att bedöma hur finanspolitikens automatiska stabilisatorer, det vill säga hur de offentliga finanserna stabiliserar konjunkturen i frånvaro av diskretionär finanspolitik, har utvecklats över tid.

Uppdragets utgångspunkter

Konjunkturinstitutet ska analysera de automatiska stabilisatorernas utveckling över tid i Sverige. Analysen ska även belysa för- och nackdelar med större respektive mindre automatiska stabilisatorer än idag. Vidare ska den belysa vilken typ av åtgärder som ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är ändamålsenliga för att höja respektive sänka de automatiska stabilisatorerna.

Vad rapporten visar

Rapporten visar att de automatiska stabilisatorerna har minskat något 1998−2018, huvudsakligen under den första halvan av perioden. Rapporten finner att minskningen främst förklaras av att skatten på förvärvsarbete har minskat som andel av BNP och av att utgiften för arbetslöshet har minskat som andel av BNP. Detta motverkas till viss mån av ökad progressivitet i skatten på arbete. Data ger inga tydliga belägg för att de automatiska stabilisatorerna skulle ha försvagats efter 2009.

Rapporten använder en vedertagen metod som i korthet går ut på att man på de offentliga finansernas inkomstsida skattar dels hur själva skattebasen påverkas av förändringar i resursutnyttjandet, dels hur variationer i skattebasen påverkar skatteintäkterna. På utgiftssidan görs motsvarande beräkning avseende arbetslöshet och utgifter kopplade till arbetslöshetsersättningen. Dessa elasticiteter på inkomst- och utgiftssidan vägs därefter ihop viktat med BNP-andelar för att få den sammantagna budgetelasticiteten med avseende på konjunkturen. Det är denna budgetelasticitet som används som mått på de automatiska stabilisatorernas omfattning.

Beräkningarna indikerar att budgetelasticiteten idag uppgår till ca 0,5, det vill säga om BNP ökar (minskar) med en procentenhet så förbättras (försämras) den offentliga sektorns finansiella sparande med omkring 0,5 procent av BNP. Budgetelasticiteten bedöms ha legat på ungefär samma nivå sedan 2009. Beräkningarna är dock kringgärdade av stor osäkerhet.

Även om beräkningarna bygger på vedertagna metoder så ger de inte ett uttömmande svar på frågan om de automatiska stabilisatorerna förändrats under perioden. Det finns andra regelförändringar som sannolikt har haft betydelse för de automatiska stabilisatorerna. Exempelvis kan införandet av kommunala utjämningsreserver samt systemet för statligt stöd vid korttidsarbete båda väntas öka de automatiska stabilisatorerna något. Införandet av ett nytt, lägre överskottsmål från och med 2019 bedöms inte hindra de automatiska stabilisatorerna från att verka.

I rapporten diskuteras några tänkbara åtgärder som kan förstärka de automatiska stabilisatorerna. Det är svårt att identifiera enkla svar på frågan hur de automatiska stabilisatorerna bäst skulle kunna stärkas eftersom man i de flesta fall måste göra avvägningar mellan olika mål för den ekonomiska politiken. Av de åtgärder som diskuteras är det främst två, så kallad loss carry-back i bolagsbeskattningen samt tidsvarierande a-kassa, som framstår som mer lovande i termer av samhällsekonomisk effektivitet. I båda fall krävs dock att åtgärderna utreds mer ingående.