Jordbruket bär tungt klimatpolitiskt lass

Konjunkturinstitutet har analyserat vem som bär klimatpolitikens kostnader. Dessa kostnader påverkar sektorer i ekonomin på olika sätt och kan resultera i strukturomvandling. En sektor som drabbas hårt beroende på hur politiken utformas är jordbrukssektorn.

En bidragande orsak är att jordbruket har svårt att övervältra de ökade kostnader klimatpolitiken medför på slutkonsumenterna som då istället väljer importerade produkter.

För hushåll visar analysen att boende i glesbygd drabbas hårdast. Medan låginkomsttagare drabbas relativt sett mindre än höginkomsttagare. Detta är dock en konsekvens av att intäkterna från den koldioxidskatt som antas i analysen återförs till ekonomin genom sänkta arbetsgivaravgifter och att denna skatteväxling gynnar låginkomsttagare mer. Om denna skatteväxling tas bort från framtida klimatpolitik kommer låginkomsttagare drabbas jämförelsevis mer.

Analysen visar på stor variation om utsläppen minskas genom att sektorn går över till andra bränslen än fossila eller genom att den minskar sin produktion. Utsläppsminskningen från jordbrukssektorn sker till exempel till cirka två tredjedelar som en följd av minskad produktion. Detta kan jämföras med tillverkningsindustrin där nästan all utsläppsreduktion sker genom att sektorn kan minska sin användning av fossila bränslen.

En kostnadseffektiv klimatpolitik innebär att uppnå klimatmålen till en så låg kostnad som möjligt för samhället. Detta underlättas om politiken sätter ett enhetligt pris på utsläppen, till exempel genom en koldioxidsskatt. Sveriges alltmer uniforma koldioxidbeskattning ger incitament över hela linjen av anpassningar; minskad aktivitet, bränslebyte, byte av transportslag och effektivisering. Beskattningens träffbild kan dock förbättras då den idag inte träffar exempelvis inrikes sjöfart och bantrafik. Även om utsläppen från sådana delsektorer är förhållandevis små kan en breddning av basen för koldioxidbeskattningen minska kostnaderna för att klara de klimatpolitiska målen.

Utöver koldioxidbeskattning har Sverige flera klimatpolitiska styrmedel riktade mot de utsläpp som omfattas av EU:s ansvarsfördelningsförordning, den så kallade ESR-sektorn, exempelvis nedsättning av energiskatter, miljöbilspremier och koldioxiddifferentierad fordonsskatt och Klimatklivet. Dessa överlappar snarare än kompletterar koldioxidbeskattningen. Resultatet har blivit att politiken ger mycket kraftiga incitament till vissa typer av anpassningar såsom bränslebyte och effektivisering medan incitamenten till minskad aktivitet, till exempel minskad bilanvändning, stannar vid de som ges av koldioxidbeskattningen.

För att ta sig vidare från 2030 till det långsiktiga målet blir det än viktigare att bredda klimatpolitiken. Analysen visar att de ytterligare direkta utsläppsminskningar som Sveriges ambitiösa klimatambitioner genererar kan uppnås till en betydligt lägre kostnad. En orsak till detta är att Sveriges klimatpolitiska ramverk begränsar möjligheterna att använda de flexibla mekanismer som EU medger och därmed begränsas också möjligheterna till kostnadseffektiva utsläppsminskningar i Sverige och i EU. OM

Rapporten är ett uppdrag från regeringen där det övergripande syftet är att analysera den svenska klimatpolitiken och på ett principiellt plan diskutera vad som bör beaktas för att utforma en långsiktigt kostnads- och samhällsekonomiskt effektiv svensk klimatpolitik.