2002-10-23

Lönebildningen 2002

Lönebildningen - Samhällsekonomiska förutsättningar i Sverige 2002

Löner och andra arbetskostnader kan öka med ca 4 procent per år. Vid ett svenskt medlemskap i EMU måste ökningstakten växla ned till 3,5 procent. En sådan mer dämpad löneutveckling kan också, tillsammans med åtgärder som ökar arbetsutbudet, förbättra utsikterna att nå sysselsättningsmålet.

Löner och andra arbetskostnader kan på lång sikt öka med 4 procent per år förutsatt att produktivitetstillväxten i näringslivet uppgår till 2,3 procent. Om Sverige deltar i EMU förändras förutsättningarna för lönebildningen. Den Europeiska centralbankens inflationsmål är lägre än Riksbankens 2 procent. ECB anger ingen precis siffra men nuvarande målformulering kan antas innebära en årlig ökning av konsumentpriserna med 1,5 procent. Om Sverige deltar i valutaunionen blir därför den långsiktiga ökningstakten i arbetskostnaderna 3,5 istället för 4,0 procent. Reallönerna ökar långsiktigt med 2,0 procent per år såväl vid som utan ett svenskt medlemskap i valutaunionen.

I rapportens huvudscenario för den ekonomiska utvecklingen 2004-2010 antas Sverige delta i EMU. En anslutning till växelkurssamarbetet ERM2 sker i början av 2004 och Sverige inträder i valutaunionen den 1 januari 2005.

Kronan har försvagats kraftigt under de senaste tio åren och det svenska pris- och kostnadsläget relativt euroområdets är nu förhållandevis lågt. Det gynnsamma konkurrensläget visar sig bl.a. genom de stora överskotten i bytesbalansen. Mot bl.a. den bakgrunden antas kronan knytas till euron till en något starkare kurs än dagens. Beräkningarna baseras på antagandet att central-kursen liksom konverteringskursen blir 8,80 kronor per euro.

Trots att kronan knyts till en starkare nominell växelkurs än dagens, och trots att euron antas förstärkas mot dollarn långsiktigt, bedöms de svenska exportpriserna kunna öka ytterligare i förhållande till importpriserna efter inträdet i valutaunionen utan att bytesbalansöverskottet blir alltför litet. Därmed finns det också ett visst utrymme för en ökning av arbetskostnaderna i relation till euroområdets utan att vinsterna minskar till ohållbart låga nivåer. De svenska priserna och arbetskostnaderna kan således övergångsvis öka något snabbare än euroområdets. Därigenom sker en successiv anpassning mot ett långsiktigt balanserat kostnads- och konkurrensläge.

I huvudscenariot ökar arbetskostnaderna i Sverige med 4,2 procent per år i genomsnitt 2004-2010 medan ökningen i euro-området uppgår till 3,5 procent. På lång sikt måste ökningen av de svenska arbetskostnaderna överensstämma med euroområdets 3,5 procent. En löneökningstakt i linje med euroområdets motsvarar den s.k. Edinnorm som utarbetats av arbetsmarknadens parters ekonomer. Under 2001 ökade arbetskostnaderna med ca 5 procent. En nedväxling av den nuvarande ökningstakten är alltså nödvändig.

I alternativscenariot präglas lönebildningen 2004-2005 av en hög grad av lönekonkurrens och kompensationstänkande, vilket leder till att lönerna ökar med 1 procentenhet mer per år än i huvudscenariot. Liten hänsyn tas till hur löneökningar påverkar sysselsättning och arbetslöshet. De jämfört med huvudscenariot högre löneökningarna innebär att företagens arbetskostnader ökar snabbare, vilket med viss eftersläpning leder till högre inflation. Eftersom den nominella växelkursen nu inte kan ändras kommer prishöjningar på svensk export att slå igenom i tappade marknadsandelar och en gradvis stigande arbetslöshet.

Mönstret är således detsamma som under tidigare fastkursregimer med alltför höga löneökningar. En viktig skillnad är dock att ett alltför högt svenskt kostnadsläge inte längre kan korrigeras genom nedjusteringar av växelkursen på det sätt som skett under de senaste 25 åren. Vid medlemskap i valutaunionen sker anpassningen i stället genom lägre nominella löneökningar än i euroområdet. Eftersom löneökningstakten bromsas förhållandevis långsamt uppkommer stora samhällsekonomiska kostnader i form av lägre sysselsättning och utebliven produktion under en utdragen anpassningsperiod. Arbetslösheten blir 0,5 procentenheter högre på fem års sikt.

Slutsatsen är att det är samhällsekonomiskt angeläget att lönebildningen inte i sig ger upphov till alltför höga arbetskostnader. Om arbetskostnaderna ändå skulle bli alltför höga, t.ex. genom höjda arbetsgivaravgifter eller lagfäst arbetstidsförkortning, bör löneökningstakten bromsas så snabbt som möjligt för att förkorta perioden med förhöjd arbetslöshet. Ett tungt ansvar vilar således på lönebildningen och arbetsmarknadens parter när det gäller att upprätthålla och återställa makroekonomisk balans utan förhöjd arbetslöshet.

Osäkerheten om nivån för det långsiktigt hållbara kostnadsläget är betydande. Om t.ex. den svenska produktiviteten ökar förhållandevis långsamt eller euron förstärks mer än beräknat mot dollarn, så kan det svenska kostnadsläget vid en anslut-ningskurs på 8,80 kronor per euro i efterhand visa sig vara alltför högt. Sverige har också en förhållandevis stor telekomsektor med trendmässigt fallande priser och som nu även möter en svag efterfrågan. De låga arbetskostnaderna kan därför till viss del utgöra en nödvändig anpassning till denna prisutveckling. I så fall kan inte arbetskostnaderna öka markant utan att vinsterna blir ohållbart låga. Fortsatta snabba prissänkningar kan i stället kräva fortsatt sjunkande arbetskostnader i förhållande till euro-områdets. Konjunkturutsikterna har också försämrats sedan sommaren och osäkerheten har ökat. I nuläget bedöms BNP-tillväxten stanna vid 1,6 procent i år. En fortsatt återhämtning förutsätter att efterfrågan i omvärlden börjar ta fart, men några säkra tecken i den riktningen finns ännu inte.

Dessa olika källor till osäkerhet leder till slutsatsen att försiktighetsskäl talar för en jämfört med huvudscenariot långsammare ökning av de svenska arbetskostnaderna under de närmaste åren.

Varken i huvud- eller alternativscenariot nås målet om 80 procent sysselsättningsgrad. För att nå målet krävs ett tillräckligt högt och flexibelt arbetsutbud, vilket ställer stora krav på arbetsmarknads-, utbildnings-, social- och hälsopolitiken. Dessutom krävs att arbetskostnaderna under de närmaste åren ökar långsammare än i huvudscenariot. Lönebildningen bedöms i nuläget fungera på ett sätt som medför att arbetslösheten på lång sikt blir 4 procent, vilket innebär att sysselsättningsmålet inte uppnås.

Mot den bakgrunden och med hänsyn till osäkerhet av olika slag är det Konjunkturinstitutets bedömning att en samhällsekonomiskt lämplig ökningstakt för arbetskostnaderna under de närmaste åren uppgår till 3,5 procent . Det är viktigt att betona att denna ökningstakt förutom avtalade löneökningar och löneglidning, även inbegriper bl.a. ändrade lagstiftade och avtalade kollektiva avgifter, arbetstidsförkortningar samt förändringar av arbetsgivarnas kostnader för sjukskrivning och rehabilitering.

Arbetsmarknadens parter och dess medlare kan bidra till en samhällsekonomiskt väl fungerande lönebildning i åtminstone tre avseenden:

- Under förutsättning att arbetsutbudet så medger kan Riksdagens och regeringens mål om 80 procents sysselsättningsgrad uppnås genom att arbetskostnaderna övergångsvis ökar förhållandevis långsamt
- Stora variationer i sysselsättningen samt utdragna perioder med hög arbetslöshet förebyggs om de nominella löneökningarna bromsas snabbt vid förhöjd arbetslöshet
- För att undvika förhöjd arbetslöshet bör lönebildningen i sig inte resultera i löneökningar utöver vad som är samhällsekonomiskt hållbart.

De två sistnämnda punkterna är särskilt angelägna vid ett svenskt medlemskap i valutaunionen. Sverige har då inte någon egen penningpolitik som kan anpassas till specifikt svenska förhållanden. Lönebildningen måste då i högre grad än tidigare bidra till att stabilisera sysselsättningen och förhindra utdragna perioder med förhöjd arbetslöshet. Arbetsmarknadens parter och dess medlare, på central och lokal nivå, får därmed ett större ansvar vid ett svenskt medlemskap i valutaunionen.

Riksdag och regering kan bidra till en samhällsekonomiskt väl fungerande lönebildning genom att

- utforma arbetsmarknads-, utbildnings-, social- och hälsopolitiken så att sysselsättningsgraden kan vara 80 procent utan att det uppkommer inflationsdrivande lönehöjningar samt så att de nominella löneökningarna bromsas snabbt vid förhöjd arbetslöshet
- inte öka arbetskostnaderna genom höjda arbetsgivaravgifter
- inte öka företagens kostnader för t.ex. sjukfrånvaro, rehabili-tering eller förtidspensioner utan kompenserande sänkningar av arbetsgivaravgifterna
- inte lagstifta om förkortad arbetstid.