2022-12-08

Finanspolitikens effekt på inflationen – ett allmänjämviktsperspektiv

Finanspolitikens effekt på
inflationen – ett allmänjämviktsperspektiv

I denna KI-kommentar undersöks hur finanspolitiska stimulanser påverkar BNP och inflation. Med andra ord beräknas så kallade BNP- och inflationsmultiplikatorer. Åtta olika finanspolitiska instrument undersöks under två olika typer av penningpolitik, en där Riksbanken inte reagerar på den makroekonomiska utvecklingen under stimulansperioden och en där de agerar enligt en penningpolitisk regel. Vidare undersöks hur trögrörligheten i prissättningen påverkar multiplikatorernas storlek.

Av de finanspolitiska instrument som analyseras har offentlig konsumtion både högst
BNP-multiplikator och högst inflationsmultiplikator. Storleken på multiplikatorerna
beror dock på hur trögrörliga priserna är. Om priserna är lika trögrörliga som de varit
historiskt är inflationsimpulsen inte särskilt stark, eftersom de få företag som antas justera priserna väljer att inte höja dem i särskilt stor utsträckning. Inflationsmultiplikatorn är därmed nära noll. Den rådande höga inflationen och olika indikatorer tyder
dock på att trögrörligheten kan ha varit lägre under det senaste året. Om trögrörligheten är lägre blir inflationsmultiplikatorn större. Vid exempelvis en mycket låg prisstelhet och passiv penningpolitik uppgår inflationsmultiplikatorn för offentlig konsumtion till 0,6. Med andra ord medför en ökning av den offentliga konsumtionen med 1 procent av BNP en ökning av inflationen med 0,6 procentenheter. När priserna stiger mer blir även effekten på BNP av den finanspolitiska stimulansen lägre.

Det enda finanspolitiska instrumentet som har en negativ effekt på inflationen är en
sänkning av arbetsgivaravgifterna. För att tillfälligt lägre arbetsgivaravgifter ska ha effekt på BNP och inflation krävs dock att trögrörligheten i priserna är förhållandevis
låg. Om trögrörligheten är lika hög som den varit historiskt påverkas varken BNP eller
inflationen i någon större omfattning av de lägre arbetsgivaravgifterna. Anledningen
till att inflationen blir lägre när arbetsgivaravgifterna sänks är att en sänkning av arbetsgivaravgifterna minskar företagens kostnader, vilket gör att de har möjlighet att
sänka priserna.

Inte bara prisernas trögrörlighet utan även den penningpolitiska responsen spelar roll
för multiplikatorernas storlek. Om Riksbanken bedriver en aktiv penningpolitik som
reagerar på efterfrågestimulansen kommer inflationsimpulsen att dämpas och i regel
neutraliseras helt oavsett hur trögrörliga priserna är. Samtidigt kommer effekten på
BNP att dämpas.

Vidare blir inflationseffekten generellt sett ännu starkare om även lönerna är mindre
trögrörliga än vad de varit historiskt. Anledningen är att företagens kostnader då ökar
snabbare. Detta talar för att även lönebildningen är en viktig komponent i bedömningen av hur stor inflationseffekten blir när ekonomin stimuleras via finanspolitiken.
Sammantaget visar analysen att finanspolitiska stimulanser i normalfallet inte har särskilt stora effekter på inflationen. I dagens läge med en redan hög inflation riskerar finanspolitiska stimulanser dock att motverka effekten av penningpolitiken.