2007-11-21

Lönebildningsrapporten 2007

Avtalsrörelsen 2007 bidrar inte till att pressa tillbaka arbetslösheten

Avtalsrörelsen 2007 omfattar ca 3 miljoner löntagare, och de allra flesta har nu fått sina kollektivavtal omförhandlade. De centralt avtalade löneökningarna blev betydligt högre än under den föregående avtalsperioden 2004-2006. Tillsammans med en stark arbetsmarknad innebär detta att lönerna ökar snabbt; med i genomsnitt 4,6 procent under avtalsperioden 2007-2009.

Konjunkturinstitutets analys visar att parterna tagit ungefär samma grad av samhällsekonomiskt ansvar som under de senaste avtalsrörelserna. Den pågående arbetslöshetsnedgången är därmed sannolikt inte varaktig och den höga löneökningstakten är på sikt inte förenlig med Riksbankens inflationsmål.

Avtalsrörelsen 2007 genomfördes i en konjunkturfas då resursutnyttjandet på arbetsmarknaden övergick från ett balanserat till ett något ansträngt läge. Ju stramare arbetsmarknaden är, desto starkare är löntagarnas och löntagarorganisationernas förhandlingsposition, eftersom det finns många lediga jobb i förhållande till antalet arbetslösa. En stram arbetsmarknad är därför normalt förknippad med höga löneökningar. Utfallet av avtalsrörelsen och en stram arbetsmarknad 2007-2009 innebär tillsammans en tydlig uppväxling av lönernas ökningstakt.

Timlönerna i näringslivet förväntas öka med 4,3 procent 2007, 4,7 procent 2008 och 4,8 procent 2009, vilket är betydligt högre än under föregående avtalsperiod 2004-2006 då lönerna ökade med i genomsnitt 3,1 procent. Skillnaden mellan slutgiltiga och centralt avtalade löneökningar förväntas bli större än vad som var fallet 2004-2006. Den så kallade restposten (löneglidning) bedöms i näringslivet uppgå till i genomsnitt 1,2 procent per år under perioden 2007-2009, jämfört med 1,0 procent under förra avtalsperioden.

Centralt avtalade och slutgiltiga timlöneökningar


Procent

 

Avtal 01–03

 

Utfall 01–03

 

Avtal 04–06

 

Utfall 04–06

 

Avtal 07–09

 

Prognos 07–09

 

Industri

 

2,4

 

3,7

 

2,0

 

3,1

 

3,2

 

4,4

 

Bygg

 

2,6

 

4,1

 

2,3

 

3,0

 

3,2

 

5,0

 

Tjänster

 

2,7

 

3,8

 

2,1

 

3,1

 

3,8

 

4,6

 

Näringsliv

 

2,6

 

3,8

 

2,1

 

3,1

 

3,4

 

4,6

 

Kommun

 

2,3

 

4,4

 

1,9

 

3,4

 

4,2

 

4,5

 

Stat

 

1,8

 

4,2

 

1,6

 

3,2

 

*

 

4,1

 

Totalt

 

2,5

 

4,0

 

2,0

 

3,2

 

3,3

 

4,6

 

 

Anm. Medelvärde över tre kalenderår. *Alla statliga avtal är ännu ej slutna varför ingen beräkning på den avtalsenliga löneökningen redovisas. Källor: Medlingsinstitutet och Konjunkturinstitutet.

Oförändrat ansvarstagande ger en jämviktsarbetslöshet på drygt 6 procent

Arbetsmarknadens parter kan genom att ta olika grad av samhällsekonomiskt ansvar påverka sysselsättningen och arbetslösheten i den svenska ekonomin. Utfallet av avtalsrörelsen 2007 innebär att ansvarstagandet i stort sett är oförändrat jämfört med de två senaste avtalsrörelserna. Den pågående arbetslöshetsnedgången är därför sannolikt inte varaktig. Arbetslösheten väntas efter högkonjunkturen 2007-2009 på sikt återgå till en nivå på något över 6 procent (enligt den nya ILO-definitionen), vilket är Konjunkturinstitutets bedömning av jämviktsarbetslösheten, dvs. den arbetslöshet som är förenlig med Riksbankens inflationsmål. Det finns till och med en uppåtrisk för jämviktsarbetslöshetens nivå.

Om lönerna istället hade ökat med i genomsnitt 4,0 procent per år under avtalsperioden 2007-2009 skulle arbetslösheten varaktigt kunna minska till drygt 5 procent vilket motsvarar nästan 50 000 personer färre arbetslösa.

Ansvarstagande och jämviktsarbetslöshet

 

Högre ansvarstagande

 

Oförändrat ansvarstagande

 

Lägre ansvarstagande

 

Prognos 2007-2009

 

Timlön

 

3,9

 

4,5

 

5,1

 

4,6

 

Arbetskostnad

 

4,2

 

4,8

 

5,4

 

4,9

 

Jämviktsarbetslöshet (ILO)

 

5,2

 

6,2

 

7,2

 

6,2

 

Högre minimilöner minskar löneskillnaderna men kan ha negativa sysselsättningseffekter

Även avtalskonstruktionerna kan påverka sysselsättningen. Avtalsrörelsen 2007 kännetecknades av att minimilöner fick ett stort genomslag inom vissa låglönebranscher. Höjningar av minimilöner pressar framför allt samman lönestrukturen nedifrån. Svenska minimilöner är redan internationellt sett höga och det är sannolikt att de höjda minimilönerna i årets avtalsrörelse ger vissa negativa sysselsättningseffekter. Å andra sidan har många avtalskonstruktioner under de senaste 10 åren tillåtit en större lokal löneflexibilitet än tidigare, vilket förbättrar näringslivets sysselsättningsförmåga.

Risker: snabbare konjunkturnedgång, svag produktivitetstillväxt

Avtalsutfallet bygger på förväntningar om en god konjunktur och produktivitetstillväxt. Blir utvecklingen svagare kommer den höga avtalsnivån att påverka sysselsättningen negativt. En internationell ekonomisk nedgång, som leder till en svensk konjunkturförsvagning, minskar näringslivets arbetskraftsefterfrågan. Detta dämpar sysselsättningen och ökar arbetslösheten. I en sådan konjunktur kan de nyligen avtalade löneökningarna visa sig vara alltför höga, vilket ytterligare minskar företagens vilja att anställa. Ett annat riskscenario är om 2007 års svaga produktivitetstillväxt består under avtalsperioden. Vid en sådan utveckling kan svensk ekonomi få problem med såväl en svag arbetsmarknad som ett högre inflationstryck.