2003-10-08

Lönebildningen 2003

Lönebildningen - samhällsekonomiska förutsättningar i Sverige 2003

Även om ökningen av arbetskostnaderna bromsar in 2004-2006 vore det samhällsekonomiskt lämpligt med en ännu lägre ökningstakt. En ökningstakt på 3,2 procent per år bidrar till en snabbare återhämtning av konjunkturen, ökad sysselsättning och sänkt arbetslöshet. Jämfört med avtalsrörelsen 2001 innebär detta en nedjustering av avtalen med i genomsnitt 0,7 procentenheter per år.

Den ekonomiska utvecklingen inför 2001 års avtalsrörelse kännetecknades av stark tillväxt och snabbt stigande sysselsättning. Förutsättningarna inför 2004 års avtalsrörelse är väsentligt annorlunda. Tillväxten är låg, sysselsättningen har stagnerat och arbetslösheten har ökat. Efterfrågan och produktion kommer att växa snabbare framöver, men återhämtningen blir långsam. Den långsamma återhämtningen medför en fortsatt låg efterfrågan på arbetskraft.

Utrymmet för löneökningar och andra arbetskostnader beror på hur näringslivets betalningsförmåga utvecklas. Denna bestäms i sin tur av produktivitet och produktpriser. En investering i Sverige måste på sikt ge samma avkastning som utomlands. På lång sikt bedöms produktivitets- och prisutvecklingen ge ett utrymme för arbetskostnadsökningar på 4,0 procent.

De avtalsenliga löneökningarna i näringslivet beräknas uppgå till 2,1 procent per år 2004-2006, vilket är 0,3 procentenheter lägre än i 2001 års avtalsrörelse. Arbetskostnaden per timme i näringslivet beräknas därmed öka med i genomsnitt 3,7 procent per år 2004-2006, vilket är 2,4 procentenheter lägre än 2001-2003.

Fyra skäl för en lägre ökningstakt

Trots att ökningen av arbetskostnaderna bromsar in jämfört med 2001-2003 vore det samhällsekonomiskt lämpligt med en ännu lägre ökningstakt. Det finns fyra skäl för detta:

  • En något långsammare löneökningstakt än den mest troliga skulle bidra till en snabbare återhämtning av konjunkturen och sysselsättningen. Lägre löneökningar innebär att företagen efterfrågar mer arbetskraft, bl.a. stimuleras tillväxten av lägre reporänta.
  • Om regering och riksdag genomför strukturella reformer som ökar arbetsutbudet kan arbetsmarknadens parter och medlare genom återhållsamma löneökningar bidra till att sysselsättningen anpassas snabbare mot det högre utbudet. En minskning av sjukligheten skulle ge betydande samhällsekonomiska vinster som tillfaller löntagarkollektivet i form av bättre hälsa, högre arbetsinkomster samt lägre skatter eller bättre offentlig service.
  • Arbetslösheten skulle kunna sänkas varaktigt om arbetsmarknadens parter och dess medlare på såväl central, lokal och individuell nivå i sitt faktiska agerande tar ännu större hänsyn till de samhällsekonomiska fördelarna med hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Det ligger i löntagarkollektivets intresse att genom återhållsamma lönekrav möjliggöra en hållbart hög sysselsättning, bl.a. eftersom skatterna då kan sänkas och den offentliga servicen förbättras.
  • Det finns en betydande osäkerhet om bl.a. konjunkturen och kronans kurs mot dollarn. Ännu finns inga säkra tecken på en vändning i euroområdet. Om dollarn fortsätter att försvagas kommer den svenska kostnadsnivån stegras ytterligare i förhållande till USA och andra länder som har sina valutor knutna till dollarn.

3,2 procent per år samhällsekonomiskt lämplig ökningstakt

Mot denna bakgrund gör Konjunkturinstitutet bedömningen att den samhällsekonomiskt lämpliga ökningstakten för arbetskostnaderna 2004-2006 underskrider den mest troliga med 0,5 procentenheter och således uppgår till 3,2 procent per år. I denna ökningstakt ingår förutom avtalade löneökningar och löneglidning, bl.a. ändrade avtalade och lagstiftade kollektiva avgifter, arbetstidsförkortningar samt förändringar av arbetsgivarnas kostnader för sjukskrivning och rehabilitering.

Om arbetskostnadsökningarna dämpas på detta sätt och innebär en varaktig förbättring av lönebildningens funktionssätt höjs BNP-tillväxten med ca 0,2 procentenheter per år 2004-2010. Den reguljära sysselsättningsgraden beräknas uppgå till 77,4 procent istället för 76,4 procent 2010, medan riksdagens mål är 80 procent. Den högre sysselsättningen förbättrar de offentliga finanserna, vilket resulterar i ett utrymme på 12 miljarder kronor som kan användas för ofinansierade skattesänkningar eller utgiftsreformer.


Den samhällsekonomiskt lämpliga ökningstakten för arbetskostnaderna 2004-2006 motsvaras av en årlig ökning av timlönen enligt Konjunkturlönestatistiken med 2,9 procent. Parternas och medlarnas möjligheter att dämpa arbetskostnadsutvecklingen är dock större på central nivå än vid lokala eller individuella förhandlingar.

Med hänsyn till detta fördelas den lämpliga ökningstakten mellan avtalsenliga ökningar på i genomsnitt 1,7 procent och en resterande löneglidning på 1,2 procent för 2004-2006. Jämfört med 2001 års avtalsrörelse innebär detta en nedjustering av avtalen med i genomsnitt 0,7 procentenheter per år.